Vi började på samma dagis när vi var
två år gamla, såg nästan likadana ut också. Båda var små till
växten, hade blåa ögon och nästan kritvitt hår de första åren.
Det var vi från början och så fortsatte det. Vi följde med
varandra hem efter skolan, lekte i trädgårdarna. Åt middagar i
varandras kök, gick på barnkalas tillsammans. Frågade chansen åt
den andra när det behövdes och lekte häst på skolgården varje
dag. När vi blev äldre lånade vi istället kläder av varandra,
jag har fortfarande en svart kofta i min garderob som är din. Jag
hittade den när jag skulle flytta i augusti och visste inte vad jag
skulle göra av den. För det var vi varje dag. Varje dag i fjorton
år. Men det är inte vi längre.
Det låter så dramatiskt när man
säger det. Som att det slutade med ett bråk, som att det slutade
med att vi avskydde varandra. Inget kunde vara mer fel. Vi började
på olika skolor på gymnasiet. Vi som var vana vid att se den andra
så fort vi tittade upp ur bänken befann oss nu 1600 meter för
långt ifrån varandra. Och någonstans där, bland alla prov och
sena nätter och utgångar och nya människor tappade vi bort oss.
Nu är det istället 634 000 meter
mellan oss. Vi valde helt olika vägar, hamnade på helt olika
platser, fick huvudrollen i helt olika liv. Ibland går jag in på
din facebook för att försöka komma lite närmare, men brukar
istället slås av hur långt avståndet har blivit. På din
profilbild finns en liten pojke vars ansikte jag inte känner, en
liten pojke som är din son. Jag vet inte hur gammal han är nu,
kanske två år. Kanske är han precis så gammal som vi var när vi
lärde känna varandra. Kanske har han börjat på dagis. Kanske
hittar han en lika fin vän som den jag hade i dig.
(Krönika i City publicerad i måndags, här kan man läsa den och alla andras krönikor)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar