Jag flyttade till Uppsala för en vecka
sedan. Flyttade, fast utan att ha något boende att flytta till. Tro
mig, jag hade sökt lägenheter och rum i hundratal. Utan resultat.
Dagen innan jag satte mig på tåget
fick jag höra av en bekant att det fanns ett rum ledigt på Uppsala
Slott. Det var en kommunikationsbyrå, Södra Tornet, som hade bestämt sig för att
hjälpa en student som saknade bostad genom att tillfälligt låna ut
ett rum mot att man bloggade om upplevelsen. Jag skickade iväg en
ansökan och tänkte sedan inte mer på det. Fortsatte att leta
boende, hann flytta till en ny stad och upplevde den kanske mest
intensiva veckan i mitt liv. Bytte ut slottsdrömmar mot sunkiga
studentkorridorer och små, små rum utan kök långt utanför stan.
Tills jag fick ett mail där det stod att jag var välkommen till en
intervju på slottet.
Jag hade ingen aning om vad som väntade
mig, men jag var definitivt inte beredd på att det första jag
skulle mötas av när jag promenerade över borggården skulle vara
Säpo. Kungen var nämligen på Uppsala slott just denna dag för att äta
lunch med landshövdingen.
Vi var tre stycken från gruppen av
ansökningar som hade valts ut till intervju. En holländsk kille som hade kommit till Sverige samma dag, en
tjej från Stockholm som precis börjat läsa juridik och jag. Och
den två meter höga riddarrustningen bredvid sängen i rummet så
klart.
Två timmar av rundvisning, fikande och
intervjuande senare stod jag åter ute på borggården. Jag hade
varit på betygssamtal och jobbintervjuer tidigare, men knappast
slottsintervjuer. I sagorna krävdes det bara att ens fötter skulle
passa i skor av glas för att man skulle få gifta sig med
drömprinsen och flytta in på slottet. Men vad krävdes här? Jag
spanade upp mot tornet och visste inte om det hade gått bra eller
dåligt.
Men tydligen gick det bra. Väldigt bra
till och med. För igår fick jag ett samtal från Liv på
Södra Tornet som frågade om jag ville flytta in på slottet
idag. Jag sa ja. Och nu sitter jag här.
