Det här är nog inte början på något stort

Jag har försökt förut nämligen. Jag tänker mig att alltid att jag kommer tycka att det är förbannat kul att blogga. Så jag har startat kanske åtta stycken. Eller tre. 

Först startade jag en när jag var ca 13. En modeblogg (!) Det var ju tyvärr dömt att misslyckas. En modeblogg kräver något av följande:En enormt stor klädbudget / Att man kan sy kläder av typ ett lakan / Att man jobbar som moderedaktör / Att man är dotter till Natalie Schuterman / Att man kan klippa ihop kollage i photoshop av vad man skulle vilja köpa om man hade 13 000 kronor över.

Dessa sammanfaller sällan med att vara tretton och bo i Kristianstad. Jag hade en klädbudget på ca 200 kronor i månaden. Jag testade att sy en klänning av ett lakan men inte ens mamma kunde säga att den var fin. Jag jobbade inte som moderedaktör - jag var dotter till en sjukgymnast. Och jag hade inget som helst intresse av photoshop. Dessutom åkte jag kickboard till skolan. Kickboard + blogg ≠ välkänd modeblogg. Det är en naturlag, det borde jag också förstått.

Det blev ca fyra (visserligen mycket underhållande) inlägg. Jag skulle lämna ut adressen här om jag kunde komma ihåg den.

Försökte sedan starta lite andra bloggar. Gav upp. Hade ett seriöst återfall för kanske ett år sedan. Den var djup. Inklistrade låttexter i kursiv stil. Citat ur böcker. Obegripliga bilder av typ kvinnor på hästryggar i motljus. Första inlägget hette "ett" och lydde enligt följande: "Jag vet inte alls hur mycket jag kommer orkar vända ut och in på själen här. Vi får väl se." Just det, djup.

Jag vet mycket väl vad adressen var. Jag tänker inte dela med mig av den. Har någon slags skam i kroppen/självbevarelsedrift.

Andra saker jag har försökt men aldrig lyckats med: bli ballerina, släppa handen från näsan när jag dyker samt bli bilförare.

HJÄRTAN

En dag är vi tillsammans igen

Önska bort önska nytt

Jag läser knappt böcker längre. Jag har börjat på kanske tio romaner i år som jag fortfarande inte avslutat. De ligger i en hög nedanför sängen och väntar på jagvetintevad.

Jag hinner inte läsa böcker längre. Det är så klart inte sant. Man hinner allt man vill hinna. Men det är som att jag inte får någon ro, som att jag inte orkar sätta mig in i en person som inte finns på riktigt. Det finns så många verkliga att lära känna istället när man flyttar till en ny stad.

”Önska bort, önska nytt” blev den första bok som jag avslutat sedan... Juni? Den hade något annorlunda. Var annorlunda i form, berättarteknik, allt.

I boken ges inte mycket bakgrundshistorier och detaljer, det finns bara några få meningar på varje sida. Boken består av åtta korta berättelser, men var och en av dem lyckas säga mer än de flesta romaner jag försökt plöja igenom i år.

Vad vet vi egentligen?

Jag var och såg filmen om Olof Palme igår. Visste att den hade fått stjärnor och plus och fyrar i överflöd men trodde kanske inte att jag skulle tycka att den var så fantastisk. Det gjorde jag. Den var alldeles, alldeles fantastisk. 

Och när jag såg den slogs jag av hur lite jag vet. Hur lite jag kan. Palme måste väl ändå ses som en av de allra största (den störste?) politikerna i svensk historia och jag visste ungefär ingenting om honom innan jag såg filmen. Jag visste att han hade varit statsminister. Och sen visste jag att han blivit skjuten. Punkt. Ca.

Det skrämmer mig. För om man är uppvuxen i en villa bakom ganska välklippta häckar där båda föräldrarna har en stabil månadsinkomst och där man har haft möjligheten att gå till skolan varje dag och där staten BETALAR en för att läsa på universitet så har man ingen ursäkt att inte veta lite mer om sånt som är viktigt. Till exempel Olof Palme. På något sätt blir det ett hån mot alla de som inte har haft samma möjligheter, som aldrig kommer att kunna öppna en bok och förstå vad som står i den. 

Och jag hade tenta i måndags och gnällde hela helgen över att jag var tvungen att plugga. Tvungen att plugga något som jag själv valt och som jag tycker är kul. Som att det skulle vara synd om mig för att jag får möjligheten att studera.

Djur

Titta vad jag byggde häromdagen:

Förstår inte varför jag la ingenjörsambitionerna på hyllan

It gets terribly dark here.

Det är den tjugofjärde september och jag vet att det är flera månader kvar tills det är vinter på riktigt. Men det är redan höst i luften, redan en grå novemberhimmel över en när man går ut. Och jag vill inte. Vill inte alls.

Snart är träden helt nakna och trottoarerna fläckiga av brandgula löv. Snart är det frost på cykelsadeln när man ska cykla till morgonföreläsningen. Jag brukade tänka att höst var mysigt. Att man kunde krypa upp med en kopp te där hemma och tända ljus. Och det kan man, men det kan man resten av året också.

Jag hatar att det är mörkt när man vaknar och mörkt när man promenerar hem på eftemiddagen. Jag hatar stelfrusna fingrar och torra vinterläppar. Jag hatar trötthet och förkylningar. Hatar att stå i kö till utestället i tunna nylonstrumpor och halka runt i snöblandat regn när man är på väg hem klockan fyra en lördagsmorgon.

Jag hatar att alltid frysa. För man tappar alltid bort den ena vanten och glömmer att ta på sig halsduk och jag vill inte gå klädd i praktiska, vattenavvisande jackor.

Det värsta är känslan av att det aldrig tar slut. Någon gång i februari brukar den komma, och man tänker att det blir aldrig mer vår. Det blir aldrig mer picknick och sol och jeansshorts och kvällar som obemärkt övergår i morgon. Det har varit vinter för alltid, kommer fortsätta vara det i tusen månader till.

Men till slut vänder det. Det gör ju alltid det. Helt plötsligt är det maj och bruna ben och man glömmer bort vintern. Tills det en dag kommer över en. Det kanske är den tjugofjärde september och man kanske gick ut på en kvällspromenad och insåg att den är här nu. Evighetsvintern. Sex månader från och med nu.

Fan.

FREDAGLÖRDAGSÖNDAG

Helgen som gick var lugn och fin och nästanvit, typ benvit eller äggskalsfärgad eller någon annan trendig nyans. Jag brukar inte vara så bra på att vara lugn och harmonisk men lyckades nästan. 

Blev bjuden på fredagsfika av hyresvärden aka Södra Tornet

Hängde extremt mycket med olika tänkare och drack absurda mängder te.

Hängde ensam i bar när jag inte blev serverad av Ruben och Camilla. Jag tror alltid att jag ska dricka rödvin och ha intellektuella samtal med mörkögda fransmän när jag står ensam i barer. Det händer aldrig. 

Var dödstrött på livet när jag gick hem i fredags, skulle in på Ica för att handla mat och möts istället av en Anton med massa matkassar som absolut vill bjuda på mat och vin. Sedan ramlade jag vidare till någon korridorsfest där jag ungefär inte kände någon alls. En stackars läkarstudent visade tecken på igenkänning och jag pratade sönder hans öron. Sedan kände jag att det var dags att gå hem.

KÖTTPLUGG med en kanske tiometers tidslinje på lördagen

Och världens bästa brunch på Vdala på söndagen

Hittade finaste förläggaren i tidningen Books & Dreams också

Och sedan var det måndag och tenta och nu leker livet igen och det där benvita är nog över för ett tag

HEJ KATARINA

Hittade mig själv i Uppsalatidningen häromdagen

Och på Unga Böcker blickar de mot våren och skriver om lilla, lilla boken här

En lördag och en söndag förra helgen

Lilla, lilla familjen (minus favoritbror) kom till slottet. 

Vi åkte till IKEA och mutade pappa med korv när han blev trött

Vi mutade oss själva med lax

Drack öl på sunkigt Stockholmshak med lilla lilla systern innan konsert på Södra Teatern. 

Vindla med gäster = djävulskt bra. Blev kär i alla alla alla. 

Albin Gromer, dog så bra.

Linnea Henriksson flaxade mycket med armarna och var så himla fin att man bara ville klappa.

Sen kom Miriam Bryant som sjöng EXAKT som Adele.

Men mest kär blev jag i Tingsek. Vill på riktigt att han ska föda fram typ fyra av mina barn. Kan bli svårt. På väldigt många plan.

Sen åt vi mat på Boqueria och det var helt fantastiskt. Mycket bättre tapas än i Barcelona.

Nästa dag åt vi gratisbakelser nere vid ån. Sedan åkte lilla familjen hem/bort. 

Drömyrket

Jag har som bekant haft lite svårt att bestämma mig vad jag ska bli när jag blir stor. Men inte nu längre. När jag såg den här skylten föll det på plats: Jag ska bli slottsfogde! 

Jag har ingen aning om vad en sådan gör eller vad den tjänar eller om den är lycklig. Den borde dock vara det med en sådan mäktig titel. 

Med vänlig hälsning, 

Katarina Sandberg, (blivande) slottsfogde.

Bra grejer med att bo på slottet, part III:

Trevlig trädgård och trevligt besök från liten, liten pappa

Fattig student?

IDAG

Är jag på väg in till Stockholm för att spåna titlar med förläggare. Jag har tjugonio potentiella titlar på ett papper. Oklart om någon av dem ens är lite rätt.

Jag vet inte vad en bra titel är. Men kanske vet jag det efter idag.

Klotter i K-town vs. klotter i Uppsala

I min hemstad ser man oftast klotter i form av olika svordomar och vulgära uttryck, men i Uppsala jobbar vi tydligen på ett annat sätt. Inne på en toalett fann jag tretusen brustna hjärtan upptryckta på väggen. Titta bara:

Det tog aldrig slut. Om ni vill se alla stories live: Carolina Rediviva, innersta toaletten. 

Humans of Durban

När jag bodde i USA träffade jag världens mest fantastiska människor. Fantastiska musiker, sångare, matematiker, dansare och jagvetintevad. Micaela var en sådan fantastisk människa. Hon styrde upp så mycket bra saker; lyckades få oss andra stipendiater att skramla ihop 1000 dollar, anordnade en bal och höll tal på FN i New York. Och så tog hon så hemskt fina foton hela tiden.

Nu har hon en sida som heter Humans of Durban på Facebook. Porträtt och små historier om människorna i hennes hemstad Durban. 1200 likes på några veckor.

Och förhoppningsvis får jag se henne och Durban i vinter! Då ska vi sjunga Moulin Rouge-soundtracket tillsammans igen. 

GASQUE 2.0

Började tillställningen med konsert i universitetsaulan tillsammans med bra sällskap

Jag, Camilla, Ruben och Ida hade hamnat med människor med minst sagt begränsade sociala förmågor. Jag vet inte om man ska ta det som en pik? Två extremt stela tyskar och en tjej som knappt kunde prata och ännu mindre äta. Jag och Camilla åt upp hennes kött och frågade sedan om vi fick dricka upp hennes vin också. Hon var tveksam, men till slut gav hon bort det. Vi hade roligt i alla fall (bildbevis ovan). 

Jag var rosa från topp till ansikte (obs! genomtänkt). Hittade en Helena på toaletten, hon var mindre rosa.

Sedan ravade vi tills vi dog.

Trerätters räckte inte och tydligen inte sjungandet heller, mindre uppskattat med studentvisor på Mc Donald's

Sedan ville jag gå hem och lägga mig på slottet. Ensam. Det fick jag inte. Camilla och Ruben ville prompt sjunga Whitney Houston hemma hos mig vid femsnåret. Jag frågade mig själv vad landshövdingen skulle säga men hade dessvärre inget val. Förlåt, Peter! Sedan sov vi.

Oanade talanger:

Föda barn

En bal på slottet

I torsdags förtjänade världens bästa faddrar världens bästa middag. Jag och Camilla preppade på slottet innan de andra kom. Vi hade lammtema på middagen eftersom Daniel alltid kallar oss för "sina små lamm".

Bordsplacering

Lugnet före stormen

Vi satte på faddrarna ögonbindel och körde runt dem i hela Uppsala. Till slut körde vi upp dem på borggården där vi väntade med champagne.

Camilla, Mikaela och Daniel

Jag tog rollen som slottsfru på stort allvar

Alla var där! Alla ska med! Till och med rustningen.

Sedan drack vi vin och var glada.