morgontimme.

Kvällen slutade med världens långsammaste cykeltur ut, iväg, bort från stan. Jag vägrade cykla upp för backarna, så vi var tvungna att stanna och leda cyklarna hela tiden. Pratade så att vi missade vart vi skulle svänga. Hamnade i smal tältsäng, till slut, alla tre bredvid varandra och lyssnade på Håkan Hellström. Alla skivor, tvåtusenelva och tvåtusenfyra och tvåtusenåtta i en enda röra. Somnade med ansiktsfärgen på. Vaknade. Somnade igen. Vaknade. Växlade några ord. 03.05, 03.45, 04.31.

Sedan var det plötsligt morgon.

Liten och ledsen.

Från slott till koja

Jag hade inflyttningskalas. Det såg ut lite såhär:

GRSP-reunion i min säng

Efter att ha varit slottsfru kände jag att det var på sin plats
att ha en tron även fortsättningsvis. 

Den visade sig vara mycket uppskattad.

"Hallååååååå"

VEM ÄR DEN HÄR MÄNNISKAN?

Jag har ställt klockan tidigt i morgon för att gå på Qigong. Ensam. Ingen aning om vad jag vill uppnå. Vet mest att jag inte känner den här människan.

Veckans projekt:

SKAFFA STOLAR, KATARINA!!!

Vi är inte sådana som i slutet får varandra.

Justdetja. Den här delades ut i Gilla Böckers monter. Det ska bli på riktigt snart och det känns. Jag dör. Dör dör dör. 

BOKMÄSSAN.

Var kanske den tröttaste katten på jorden när jag kom med tåget till bokmässan. Sov sex timmar i sträck och sedan var jag framme i Göteborg. Promenerade hem till min favoritman i hela den här världen. Han bodde som det anstår en ex-slottsfru. Jag hade varit nöjd om jag fått bo i trapphuset. 

Sedan sysslade jag mest med kaos torsdagfredaglördagsöndag. Jag hade förväntat mig lugn och ro. Vuxna, yrkesarbetande människor, som dessutom gillar att sitta i sin ensamhet och läsa böcker - hur vilt kan det bli? Det visade sig att det kunde bli mycket, mycket vilt. OCH SÅ HIMLA MYCKET MÄNNISKOR.

Konstant klaustrofobi.

"Vad hade Katarina att göra på bokmässan? Hon har ju inte ens gett ut en bok än" Kanske du frågar dig. Det är en relevant fråga i sammanhanget, det kan jag hålla med om och jag frågade mig själv precis detsamma. Kom fram till att mina obligationer sträckte sig till att dricka vin och prata med nya människor. Det gick utmärkt. 

Annat bra som hände:

Åt middag med bästa blivande kollegor (Christin) och förläggare-Anna

Och ännu fler fina författare.

Plötsligt satt Otto framför mig i en soffa i en hotellobby klockan två på natten.

Blev bjuden på trerätters av Joakim. Så. Himla. Fint. 

Gick på svår klubb på Stora Teatern för någon tidskrift. Det var fin inredning men synnerligen odansigt. 

Då var det bättre att dansa till Pontus de Wolfe som spelade en härlig blandning av 50 cent, Nirvana, jazz och jagvetintevad. För övrigt så mycket oklart folk kring detta dansgolv. 30 000 förlagsmänniskor och sen typ Nanne Grönvall, Tomas Bodström, Agnetha Sjödin och Andreas Lundstedt. Oklart om de uppskattade 50 cent.

Hamnade i pianobaren på Yaki-Da där tydligen min kusin satt och sjöng Veronica Maggio till jazzkomp? Man upphör aldrig att förvånas. Bra var det i alla fall!

Carl, jag, Joakim. 

Vi dansade tills vi dog.

Blev bjuden på lunch av mamma.

Åt middag med en mörk Klara i ett kärleksbås på Thairestaurang. 

Och sen gick jag förstås på kanske tiotusen seminarier. Lyssnade på kanske tre med Jonas Gardell. Han grät varje gång. Då ville jag också gråta.

Här pratade Golnaz Hashemzadeh om "Hon är inte jag". Bra bra bra. 

Annars tillbringade jag tre kvällar i den här baren. Det är tydligen här man hänger om man är på bokmässan. Insåg att alla män i förlagsbranschen har rakat av sig håret. Ja. Ni märker. Många viktiga lärdomar. 

Det här är vår historia.

I början är vi alla lika. Sätt tre barn från helt olika delar av världen, låt oss säga Indonesien, Gambia och Ryssland, framför varandra och de kommer att finna sig snabbt. De kommer att börja leka tillsammans. Så enkelt är det. Så enkelt var det.

Vi började på samma dagis när vi var två år gamla, såg nästan likadana ut också. Båda var små till växten, hade blåa ögon och nästan kritvitt hår de första åren. Det var vi från början och så fortsatte det. Vi följde med varandra hem efter skolan, lekte i trädgårdarna. Åt middagar i varandras kök, gick på barnkalas tillsammans. Frågade chansen åt den andra när det behövdes och lekte häst på skolgården varje dag. När vi blev äldre lånade vi istället kläder av varandra, jag har fortfarande en svart kofta i min garderob som är din. Jag hittade den när jag skulle flytta i augusti och visste inte vad jag skulle göra av den. För det var vi varje dag. Varje dag i fjorton år. Men det är inte vi längre.

Det låter så dramatiskt när man säger det. Som att det slutade med ett bråk, som att det slutade med att vi avskydde varandra. Inget kunde vara mer fel. Vi började på olika skolor på gymnasiet. Vi som var vana vid att se den andra så fort vi tittade upp ur bänken befann oss nu 1600 meter för långt ifrån varandra. Och någonstans där, bland alla prov och sena nätter och utgångar och nya människor tappade vi bort oss.

Nu är det istället 634 000 meter mellan oss. Vi valde helt olika vägar, hamnade på helt olika platser, fick huvudrollen i helt olika liv. Ibland går jag in på din facebook för att försöka komma lite närmare, men brukar istället slås av hur långt avståndet har blivit. På din profilbild finns en liten pojke vars ansikte jag inte känner, en liten pojke som är din son. Jag vet inte hur gammal han är nu, kanske två år. Kanske är han precis så gammal som vi var när vi lärde känna varandra. Kanske har han börjat på dagis. Kanske hittar han en lika fin vän som den jag hade i dig.  

(Krönika i City publicerad i måndags, här kan man läsa den och alla andras krönikor)

Jag tror när vi går genom tiden att allt det bästa inte hänt än

I onsdags var jag ute och åt med en gudmor. För en person som äter pasta 90 % av tiden var det himmelriket. Kantarellsoppa. Torsk. Sådant.

Sedan träffade jag glada och fina människor. Post-tenta-glada. Först hemmadans och sedan ramla vidare till Norrlands och sedan stå ute i regnet utanför och prata och orden tar aldrig slut för att man har träffat människor som man är så himla glad i. 

Hamnade i alla fall på dansgolvet till slut och hittade en kålrot (?) som jag sprang runt och åt på. Inte den på bilden, den kan man köpa på Konsum (ja, jag är sponsrad). 

Det finns mycket att undra över gällande detta. Vad gör en kålrot inne på Norrlands? Vad gör en kålrot vid DJ-båset? Vad gör en kålrot i min hand? Vad gör den i min mun? Jag misstänker att jag aldrig kommer finna svar.

Vi dansade tills dansgolvet såg ut såhär. De spelade "Du är snart där" som sista låt. Ja. Ni förstår ju. Omöjligt att gå hem i tid då.

Men till slut begav jag mig hem och möttes av denna påminnelse från mig själv. Så jag hängde tvätt. Alltid bra att lyda sig själv. Annars vet man inte hur det slutar. 

Morgonstund har guld i mun osv. Jag hann med tåget till Göteborg och bokmässan med en minuts marginal. Men det är en annan historia. 

HEJDÅ SÖDRA TORNET / HEJDÅ SLOTTET / TACK OCH HEJ

Sms som kanske aldrig borde skickats part I

Det kan aldrig komma några klara budskap ur sms skickade 05:24

Det här är nog inte början på något stort

Jag har försökt förut nämligen. Jag tänker mig att alltid att jag kommer tycka att det är förbannat kul att blogga. Så jag har startat kanske åtta stycken. Eller tre. 

Först startade jag en när jag var ca 13. En modeblogg (!) Det var ju tyvärr dömt att misslyckas. En modeblogg kräver något av följande:En enormt stor klädbudget / Att man kan sy kläder av typ ett lakan / Att man jobbar som moderedaktör / Att man är dotter till Natalie Schuterman / Att man kan klippa ihop kollage i photoshop av vad man skulle vilja köpa om man hade 13 000 kronor över.

Dessa sammanfaller sällan med att vara tretton och bo i Kristianstad. Jag hade en klädbudget på ca 200 kronor i månaden. Jag testade att sy en klänning av ett lakan men inte ens mamma kunde säga att den var fin. Jag jobbade inte som moderedaktör - jag var dotter till en sjukgymnast. Och jag hade inget som helst intresse av photoshop. Dessutom åkte jag kickboard till skolan. Kickboard + blogg ≠ välkänd modeblogg. Det är en naturlag, det borde jag också förstått.

Det blev ca fyra (visserligen mycket underhållande) inlägg. Jag skulle lämna ut adressen här om jag kunde komma ihåg den.

Försökte sedan starta lite andra bloggar. Gav upp. Hade ett seriöst återfall för kanske ett år sedan. Den var djup. Inklistrade låttexter i kursiv stil. Citat ur böcker. Obegripliga bilder av typ kvinnor på hästryggar i motljus. Första inlägget hette "ett" och lydde enligt följande: "Jag vet inte alls hur mycket jag kommer orkar vända ut och in på själen här. Vi får väl se." Just det, djup.

Jag vet mycket väl vad adressen var. Jag tänker inte dela med mig av den. Har någon slags skam i kroppen/självbevarelsedrift.

Andra saker jag har försökt men aldrig lyckats med: bli ballerina, släppa handen från näsan när jag dyker samt bli bilförare.

HJÄRTAN

En dag är vi tillsammans igen

Önska bort önska nytt

Jag läser knappt böcker längre. Jag har börjat på kanske tio romaner i år som jag fortfarande inte avslutat. De ligger i en hög nedanför sängen och väntar på jagvetintevad.

Jag hinner inte läsa böcker längre. Det är så klart inte sant. Man hinner allt man vill hinna. Men det är som att jag inte får någon ro, som att jag inte orkar sätta mig in i en person som inte finns på riktigt. Det finns så många verkliga att lära känna istället när man flyttar till en ny stad.

”Önska bort, önska nytt” blev den första bok som jag avslutat sedan... Juni? Den hade något annorlunda. Var annorlunda i form, berättarteknik, allt.

I boken ges inte mycket bakgrundshistorier och detaljer, det finns bara några få meningar på varje sida. Boken består av åtta korta berättelser, men var och en av dem lyckas säga mer än de flesta romaner jag försökt plöja igenom i år.

Vad vet vi egentligen?

Jag var och såg filmen om Olof Palme igår. Visste att den hade fått stjärnor och plus och fyrar i överflöd men trodde kanske inte att jag skulle tycka att den var så fantastisk. Det gjorde jag. Den var alldeles, alldeles fantastisk. 

Och när jag såg den slogs jag av hur lite jag vet. Hur lite jag kan. Palme måste väl ändå ses som en av de allra största (den störste?) politikerna i svensk historia och jag visste ungefär ingenting om honom innan jag såg filmen. Jag visste att han hade varit statsminister. Och sen visste jag att han blivit skjuten. Punkt. Ca.

Det skrämmer mig. För om man är uppvuxen i en villa bakom ganska välklippta häckar där båda föräldrarna har en stabil månadsinkomst och där man har haft möjligheten att gå till skolan varje dag och där staten BETALAR en för att läsa på universitet så har man ingen ursäkt att inte veta lite mer om sånt som är viktigt. Till exempel Olof Palme. På något sätt blir det ett hån mot alla de som inte har haft samma möjligheter, som aldrig kommer att kunna öppna en bok och förstå vad som står i den. 

Och jag hade tenta i måndags och gnällde hela helgen över att jag var tvungen att plugga. Tvungen att plugga något som jag själv valt och som jag tycker är kul. Som att det skulle vara synd om mig för att jag får möjligheten att studera.

Djur

Titta vad jag byggde häromdagen:

Förstår inte varför jag la ingenjörsambitionerna på hyllan

It gets terribly dark here.

Det är den tjugofjärde september och jag vet att det är flera månader kvar tills det är vinter på riktigt. Men det är redan höst i luften, redan en grå novemberhimmel över en när man går ut. Och jag vill inte. Vill inte alls.

Snart är träden helt nakna och trottoarerna fläckiga av brandgula löv. Snart är det frost på cykelsadeln när man ska cykla till morgonföreläsningen. Jag brukade tänka att höst var mysigt. Att man kunde krypa upp med en kopp te där hemma och tända ljus. Och det kan man, men det kan man resten av året också.

Jag hatar att det är mörkt när man vaknar och mörkt när man promenerar hem på eftemiddagen. Jag hatar stelfrusna fingrar och torra vinterläppar. Jag hatar trötthet och förkylningar. Hatar att stå i kö till utestället i tunna nylonstrumpor och halka runt i snöblandat regn när man är på väg hem klockan fyra en lördagsmorgon.

Jag hatar att alltid frysa. För man tappar alltid bort den ena vanten och glömmer att ta på sig halsduk och jag vill inte gå klädd i praktiska, vattenavvisande jackor.

Det värsta är känslan av att det aldrig tar slut. Någon gång i februari brukar den komma, och man tänker att det blir aldrig mer vår. Det blir aldrig mer picknick och sol och jeansshorts och kvällar som obemärkt övergår i morgon. Det har varit vinter för alltid, kommer fortsätta vara det i tusen månader till.

Men till slut vänder det. Det gör ju alltid det. Helt plötsligt är det maj och bruna ben och man glömmer bort vintern. Tills det en dag kommer över en. Det kanske är den tjugofjärde september och man kanske gick ut på en kvällspromenad och insåg att den är här nu. Evighetsvintern. Sex månader från och med nu.

Fan.

FREDAGLÖRDAGSÖNDAG

Helgen som gick var lugn och fin och nästanvit, typ benvit eller äggskalsfärgad eller någon annan trendig nyans. Jag brukar inte vara så bra på att vara lugn och harmonisk men lyckades nästan. 

Blev bjuden på fredagsfika av hyresvärden aka Södra Tornet

Hängde extremt mycket med olika tänkare och drack absurda mängder te.

Hängde ensam i bar när jag inte blev serverad av Ruben och Camilla. Jag tror alltid att jag ska dricka rödvin och ha intellektuella samtal med mörkögda fransmän när jag står ensam i barer. Det händer aldrig. 

Var dödstrött på livet när jag gick hem i fredags, skulle in på Ica för att handla mat och möts istället av en Anton med massa matkassar som absolut vill bjuda på mat och vin. Sedan ramlade jag vidare till någon korridorsfest där jag ungefär inte kände någon alls. En stackars läkarstudent visade tecken på igenkänning och jag pratade sönder hans öron. Sedan kände jag att det var dags att gå hem.

KÖTTPLUGG med en kanske tiometers tidslinje på lördagen

Och världens bästa brunch på Vdala på söndagen

Hittade finaste förläggaren i tidningen Books & Dreams också

Och sedan var det måndag och tenta och nu leker livet igen och det där benvita är nog över för ett tag

HEJ KATARINA

Hittade mig själv i Uppsalatidningen häromdagen

Och på Unga Böcker blickar de mot våren och skriver om lilla, lilla boken här

En lördag och en söndag förra helgen

Lilla, lilla familjen (minus favoritbror) kom till slottet. 

Vi åkte till IKEA och mutade pappa med korv när han blev trött

Vi mutade oss själva med lax

Drack öl på sunkigt Stockholmshak med lilla lilla systern innan konsert på Södra Teatern. 

Vindla med gäster = djävulskt bra. Blev kär i alla alla alla. 

Albin Gromer, dog så bra.

Linnea Henriksson flaxade mycket med armarna och var så himla fin att man bara ville klappa.

Sen kom Miriam Bryant som sjöng EXAKT som Adele.

Men mest kär blev jag i Tingsek. Vill på riktigt att han ska föda fram typ fyra av mina barn. Kan bli svårt. På väldigt många plan.

Sen åt vi mat på Boqueria och det var helt fantastiskt. Mycket bättre tapas än i Barcelona.

Nästa dag åt vi gratisbakelser nere vid ån. Sedan åkte lilla familjen hem/bort.