morgontimme.

Kvällen slutade med världens långsammaste cykeltur ut, iväg, bort från stan. Jag vägrade cykla upp för backarna, så vi var tvungna att stanna och leda cyklarna hela tiden. Pratade så att vi missade vart vi skulle svänga. Hamnade i smal tältsäng, till slut, alla tre bredvid varandra och lyssnade på Håkan Hellström. Alla skivor, tvåtusenelva och tvåtusenfyra och tvåtusenåtta i en enda röra. Somnade med ansiktsfärgen på. Vaknade. Somnade igen. Vaknade. Växlade några ord. 03.05, 03.45, 04.31.

Sedan var det plötsligt morgon.

Liten och ledsen.

Från slott till koja

Jag hade inflyttningskalas. Det såg ut lite såhär:

GRSP-reunion i min säng

Efter att ha varit slottsfru kände jag att det var på sin plats
att ha en tron även fortsättningsvis. 

Den visade sig vara mycket uppskattad.

"Hallååååååå"

VEM ÄR DEN HÄR MÄNNISKAN?

Jag har ställt klockan tidigt i morgon för att gå på Qigong. Ensam. Ingen aning om vad jag vill uppnå. Vet mest att jag inte känner den här människan.

Veckans projekt:

SKAFFA STOLAR, KATARINA!!!

Vi är inte sådana som i slutet får varandra.

Justdetja. Den här delades ut i Gilla Böckers monter. Det ska bli på riktigt snart och det känns. Jag dör. Dör dör dör. 

BOKMÄSSAN.

Var kanske den tröttaste katten på jorden när jag kom med tåget till bokmässan. Sov sex timmar i sträck och sedan var jag framme i Göteborg. Promenerade hem till min favoritman i hela den här världen. Han bodde som det anstår en ex-slottsfru. Jag hade varit nöjd om jag fått bo i trapphuset. 

Sedan sysslade jag mest med kaos torsdagfredaglördagsöndag. Jag hade förväntat mig lugn och ro. Vuxna, yrkesarbetande människor, som dessutom gillar att sitta i sin ensamhet och läsa böcker - hur vilt kan det bli? Det visade sig att det kunde bli mycket, mycket vilt. OCH SÅ HIMLA MYCKET MÄNNISKOR.

Konstant klaustrofobi.

"Vad hade Katarina att göra på bokmässan? Hon har ju inte ens gett ut en bok än" Kanske du frågar dig. Det är en relevant fråga i sammanhanget, det kan jag hålla med om och jag frågade mig själv precis detsamma. Kom fram till att mina obligationer sträckte sig till att dricka vin och prata med nya människor. Det gick utmärkt. 

Annat bra som hände:

Åt middag med bästa blivande kollegor (Christin) och förläggare-Anna

Och ännu fler fina författare.

Plötsligt satt Otto framför mig i en soffa i en hotellobby klockan två på natten.

Blev bjuden på trerätters av Joakim. Så. Himla. Fint. 

Gick på svår klubb på Stora Teatern för någon tidskrift. Det var fin inredning men synnerligen odansigt. 

Då var det bättre att dansa till Pontus de Wolfe som spelade en härlig blandning av 50 cent, Nirvana, jazz och jagvetintevad. För övrigt så mycket oklart folk kring detta dansgolv. 30 000 förlagsmänniskor och sen typ Nanne Grönvall, Tomas Bodström, Agnetha Sjödin och Andreas Lundstedt. Oklart om de uppskattade 50 cent.

Hamnade i pianobaren på Yaki-Da där tydligen min kusin satt och sjöng Veronica Maggio till jazzkomp? Man upphör aldrig att förvånas. Bra var det i alla fall!

Carl, jag, Joakim. 

Vi dansade tills vi dog.

Blev bjuden på lunch av mamma.

Åt middag med en mörk Klara i ett kärleksbås på Thairestaurang. 

Och sen gick jag förstås på kanske tiotusen seminarier. Lyssnade på kanske tre med Jonas Gardell. Han grät varje gång. Då ville jag också gråta.

Här pratade Golnaz Hashemzadeh om "Hon är inte jag". Bra bra bra. 

Annars tillbringade jag tre kvällar i den här baren. Det är tydligen här man hänger om man är på bokmässan. Insåg att alla män i förlagsbranschen har rakat av sig håret. Ja. Ni märker. Många viktiga lärdomar. 

Det här är vår historia.

I början är vi alla lika. Sätt tre barn från helt olika delar av världen, låt oss säga Indonesien, Gambia och Ryssland, framför varandra och de kommer att finna sig snabbt. De kommer att börja leka tillsammans. Så enkelt är det. Så enkelt var det.

Vi började på samma dagis när vi var två år gamla, såg nästan likadana ut också. Båda var små till växten, hade blåa ögon och nästan kritvitt hår de första åren. Det var vi från början och så fortsatte det. Vi följde med varandra hem efter skolan, lekte i trädgårdarna. Åt middagar i varandras kök, gick på barnkalas tillsammans. Frågade chansen åt den andra när det behövdes och lekte häst på skolgården varje dag. När vi blev äldre lånade vi istället kläder av varandra, jag har fortfarande en svart kofta i min garderob som är din. Jag hittade den när jag skulle flytta i augusti och visste inte vad jag skulle göra av den. För det var vi varje dag. Varje dag i fjorton år. Men det är inte vi längre.

Det låter så dramatiskt när man säger det. Som att det slutade med ett bråk, som att det slutade med att vi avskydde varandra. Inget kunde vara mer fel. Vi började på olika skolor på gymnasiet. Vi som var vana vid att se den andra så fort vi tittade upp ur bänken befann oss nu 1600 meter för långt ifrån varandra. Och någonstans där, bland alla prov och sena nätter och utgångar och nya människor tappade vi bort oss.

Nu är det istället 634 000 meter mellan oss. Vi valde helt olika vägar, hamnade på helt olika platser, fick huvudrollen i helt olika liv. Ibland går jag in på din facebook för att försöka komma lite närmare, men brukar istället slås av hur långt avståndet har blivit. På din profilbild finns en liten pojke vars ansikte jag inte känner, en liten pojke som är din son. Jag vet inte hur gammal han är nu, kanske två år. Kanske är han precis så gammal som vi var när vi lärde känna varandra. Kanske har han börjat på dagis. Kanske hittar han en lika fin vän som den jag hade i dig.  

(Krönika i City publicerad i måndags, här kan man läsa den och alla andras krönikor)

Jag tror när vi går genom tiden att allt det bästa inte hänt än

I onsdags var jag ute och åt med en gudmor. För en person som äter pasta 90 % av tiden var det himmelriket. Kantarellsoppa. Torsk. Sådant.

Sedan träffade jag glada och fina människor. Post-tenta-glada. Först hemmadans och sedan ramla vidare till Norrlands och sedan stå ute i regnet utanför och prata och orden tar aldrig slut för att man har träffat människor som man är så himla glad i. 

Hamnade i alla fall på dansgolvet till slut och hittade en kålrot (?) som jag sprang runt och åt på. Inte den på bilden, den kan man köpa på Konsum (ja, jag är sponsrad). 

Det finns mycket att undra över gällande detta. Vad gör en kålrot inne på Norrlands? Vad gör en kålrot vid DJ-båset? Vad gör en kålrot i min hand? Vad gör den i min mun? Jag misstänker att jag aldrig kommer finna svar.

Vi dansade tills dansgolvet såg ut såhär. De spelade "Du är snart där" som sista låt. Ja. Ni förstår ju. Omöjligt att gå hem i tid då.

Men till slut begav jag mig hem och möttes av denna påminnelse från mig själv. Så jag hängde tvätt. Alltid bra att lyda sig själv. Annars vet man inte hur det slutar. 

Morgonstund har guld i mun osv. Jag hann med tåget till Göteborg och bokmässan med en minuts marginal. Men det är en annan historia. 

HEJDÅ SÖDRA TORNET / HEJDÅ SLOTTET / TACK OCH HEJ

Sms som kanske aldrig borde skickats part I

Det kan aldrig komma några klara budskap ur sms skickade 05:24