morgontimme.

Kvällen slutade med världens långsammaste cykeltur ut, iväg, bort från stan. Jag vägrade cykla upp för backarna, så vi var tvungna att stanna och leda cyklarna hela tiden. Pratade så att vi missade vart vi skulle svänga. Hamnade i smal tältsäng, till slut, alla tre bredvid varandra och lyssnade på Håkan Hellström. Alla skivor, tvåtusenelva och tvåtusenfyra och tvåtusenåtta i en enda röra. Somnade med ansiktsfärgen på. Vaknade. Somnade igen. Vaknade. Växlade några ord. 03.05, 03.45, 04.31.

Sedan var det plötsligt morgon.