Drömyrket

Jag har som bekant haft lite svårt att bestämma mig vad jag ska bli när jag blir stor. Men inte nu längre. När jag såg den här skylten föll det på plats: Jag ska bli slottsfogde! 

Jag har ingen aning om vad en sådan gör eller vad den tjänar eller om den är lycklig. Den borde dock vara det med en sådan mäktig titel. 

Med vänlig hälsning, 

Katarina Sandberg, (blivande) slottsfogde.

Bra grejer med att bo på slottet, part III:

Trevlig trädgård och trevligt besök från liten, liten pappa

Fattig student?

IDAG

Är jag på väg in till Stockholm för att spåna titlar med förläggare. Jag har tjugonio potentiella titlar på ett papper. Oklart om någon av dem ens är lite rätt.

Jag vet inte vad en bra titel är. Men kanske vet jag det efter idag.

Klotter i K-town vs. klotter i Uppsala

I min hemstad ser man oftast klotter i form av olika svordomar och vulgära uttryck, men i Uppsala jobbar vi tydligen på ett annat sätt. Inne på en toalett fann jag tretusen brustna hjärtan upptryckta på väggen. Titta bara:

Det tog aldrig slut. Om ni vill se alla stories live: Carolina Rediviva, innersta toaletten. 

Humans of Durban

När jag bodde i USA träffade jag världens mest fantastiska människor. Fantastiska musiker, sångare, matematiker, dansare och jagvetintevad. Micaela var en sådan fantastisk människa. Hon styrde upp så mycket bra saker; lyckades få oss andra stipendiater att skramla ihop 1000 dollar, anordnade en bal och höll tal på FN i New York. Och så tog hon så hemskt fina foton hela tiden.

Nu har hon en sida som heter Humans of Durban på Facebook. Porträtt och små historier om människorna i hennes hemstad Durban. 1200 likes på några veckor.

Och förhoppningsvis får jag se henne och Durban i vinter! Då ska vi sjunga Moulin Rouge-soundtracket tillsammans igen. 

GASQUE 2.0

Började tillställningen med konsert i universitetsaulan tillsammans med bra sällskap

Jag, Camilla, Ruben och Ida hade hamnat med människor med minst sagt begränsade sociala förmågor. Jag vet inte om man ska ta det som en pik? Två extremt stela tyskar och en tjej som knappt kunde prata och ännu mindre äta. Jag och Camilla åt upp hennes kött och frågade sedan om vi fick dricka upp hennes vin också. Hon var tveksam, men till slut gav hon bort det. Vi hade roligt i alla fall (bildbevis ovan). 

Jag var rosa från topp till ansikte (obs! genomtänkt). Hittade en Helena på toaletten, hon var mindre rosa.

Sedan ravade vi tills vi dog.

Trerätters räckte inte och tydligen inte sjungandet heller, mindre uppskattat med studentvisor på Mc Donald's

Sedan ville jag gå hem och lägga mig på slottet. Ensam. Det fick jag inte. Camilla och Ruben ville prompt sjunga Whitney Houston hemma hos mig vid femsnåret. Jag frågade mig själv vad landshövdingen skulle säga men hade dessvärre inget val. Förlåt, Peter! Sedan sov vi.