Elfte april 2012

Det är alltid svårt att definiera avgörande händelser i ens liv. När man tittar tillbaka är det svårt att se exakt när en avgörande förändring skedde. Men jag vet att den elfte april i år var en sådan dag. Det var då jag fick reda på att mitt manus hade blivit antaget. Att jag skulle få ge ut en bok.

Jag satt på en obekväm skrivbordsstol i ett rum strax utanför Atlanta och plötsligt fanns de ord som jag så länge hoppats få höra. Och när sådant händer vet man inte alls vad man ska göra av sig själv, kroppen vet inte var den ska bli av.

Jag började gråta, försökte dra in luft men kunde knappt andas och förstod ingenting. Min rumskompis frågade om det hade hänt något, hon frågade hur jag mådde. Jag försökte förklara att jag grät för att jag var lycklig, att jag skulle ge ut en bok. Men hon visste inte ens att jag hade skrivit en bok och jag talade väldigt osammanhängande, så det gick inte alls.

Ringde Antony istället och hade gåshud över hela kroppen och nästan ingen röst när han svarade. ”THEY ARE GOING TO PUBLISH IT!” Och vi skrek och skrattade och dansade runt och sen när vi la på fick jag panik. Vågade inte tro det. Tänkte att det kanske var världens elakaste practical joke. Skrev till fina, fina förlaget.

11 apr 2012 kl. 17.56 skrev Katarina Sandberg:

”JAG VET INTE VAR JAG SKA BLI AV.
SÅ HIMLA RÄTT.

Jag dör lite här på andra sidan atlanten.

HERREGUD, mitt lilla hjärta.

Är det på riktigt? Lovar ni att det är på riktigt?”

Det var på riktigt.

Och plötsligt var det värt all tid och energi som lagts ner på projektet. Plötsligt var det värt alla tvivel, alla gånger jag velat slänga ut datorn genom fönstret, alla gånger jag tänkt att det kommer aldrig någonsin att bli något av det här.

Jag hade ju läst om hur många manus förlagen fick in, om hur det enda som gick att sälja in var deckare, om människor som fick standardrefusering på standardrefusering. Jag hade tänkt tusen gånger att jag var för ung, att hela tanken på en bok var så enormt naiv.

Men plötsligt var den verklig.

Benskörhet och dylikt

Bra dag alltså. Lunch på Stockholms nation (inte så kul mat som man skulle kunna tro) med fantastiskt sällskap. Förseminarium och sedan informationsmöte om de olika utskotten inom UPS (pol kands programförening). Jag skrev upp mig på cirka allting och ska nu göra radio och tidning och sporta och sjunga i kör och spexa och vara med i fest- och kulturutskott. Absolut genomförbart.

Sedan var jag på lägenhetsvisning nummer tre och sedan trodde man kanske att jag promenerade hem för att läsa Platon och co. Men istället sprang jag in i världens gladaste Anders som är en mycket god vän till min bror. Man trodde kanske att han befann sig i Teheran eller i Oxford, men ack så fel man hade. Så jag hamnade i en glad lägenhet och åt pizza istället. De drack öl och drinkar och jag drack mjölk. Man ska akta sig för benskörhet som kvinna.

Bekännelsen

I natt när jag kom hem kom min allra husligaste sida fram. Så jag ställde mig och plockade ur diskmaskinen. Av misstag råkade jag slå sönder ett glas och fick någon underlig panikreaktion. Gömde glaset i garderoben och gick och la mig. Tänkte inte mer på saken.

Klockan nio i morse knackade det på min dörr, en kille från Södra Tornet skulle spela in en liten filmsnutt i mitt rum. Så vi började filma. "Kan du inte öppna garderobsdörren?" Sagt och gjort. Jag öppnade dörren och han filmade och där stod ett trasigt glas.

Nu finns alltså mina synder på video. Sanningen kommer alltid fram.

Lägenhetsvisning no 1

När jag precis flyttat hit fick jag ett erbjudande om ett rum i en villa. Rummet hade egen ingång och låg en liten bit utanför stan. Jag sa till mamma att nu hade vi hittat det, nu skulle jag få ett litet hem. Vi promenerade dit, det tog kanske en halvtimme och var hemskt positiva. "Vilka fina hus!", "Vilken trevlig park!", "Mataffären ligger ju jättenära".

Att rummet hade blivit refererat till som "Fritzlkammaren" i ett vidarebefodrat mejl (som jag nog inte skulle fått) valde jag att undvika att tänka på. Jag hade ju hittat hem.

Och vi tittade på rummet. 12 kvadrat kanske. 3000 kronor. En kokplatta med fastbrända makaroner. Omöblerat. Och jag sa till mamma att det här var ju "ljust och fräscht", sa till hyresvärden att jag var intresserad.

Jag hälsade på tjejen som skulle flytta ut, hon frågade om hon skulle lämna kvar baljan som stod i duschen. Jag förstod inte riktigt, vad var det för balja? Hon såg oförstående ut, som om det var något självklart: "Man diskar ju i duschen"

Och hyresvärden tog min mejladress och jag och mamma tackade och gick. Promenerade tysta tjugo minuter genom det fina området med den fina parken där Ica låg så nära tillhands. Jag såg mig själv stå och duscha med fötterna i spagettirester. Vände mig till mamma: "Det var inte så bra va?"

Hon såg på mig och sa: "Nej. Men det var ju ljust och fräscht i alla fall".

Låtar med text i

Det blev inte så mycket Platon som han hade kunnat tro igår. Istället fylldes kvällen med några glada människor i slottssoffan och sedan gick vi ut och dansade en sväng. Till låtar med text i. Det är viktigt.

I början av insparksveckan var vi nämligen ute på en gård på landet där det fanns en DJ som spelade aktuell dansmusik, vilket flera i sällskapet inte uppskattade. En god vän till mig (vi hänger inte ut någon på den här bloggen) satte till och med igång något slags rop där han skrek ut "LÅTAR MED TEXT I!" DJ'n vägrade lyssna på det örat och fortsatte spela house och min vän grät sig nästan till sömns den natten. 

Så nu dansar vi till låtar med text i. 

Allvaret har börjat

Mästerkocken Katarina Sandberg

(Present från Robin, tack!)

En annan sak jag vet om riktiga bloggerskor är att de gärna tar foton på vad de äter. Så då gör jag också det. Fryst färdigmat är underskattad ska jag säga.

Ica, City Gross och Felix i all ära men bäst den här veckan var ändå maten när jag besökte ett annat slott. Det var så gott att det hann försvinna innan jag kom mig för att ta foto (orutinerad bloggerska). Ekologisk morotssoppa med ingefära och kokos (!) samt nybakat ljuvligt bröd och sallad. Dog godhetsdöden. Västgöta nation är grejen.