Elfte april 2012

Det är alltid svårt att definiera avgörande händelser i ens liv. När man tittar tillbaka är det svårt att se exakt när en avgörande förändring skedde. Men jag vet att den elfte april i år var en sådan dag. Det var då jag fick reda på att mitt manus hade blivit antaget. Att jag skulle få ge ut en bok.

Jag satt på en obekväm skrivbordsstol i ett rum strax utanför Atlanta och plötsligt fanns de ord som jag så länge hoppats få höra. Och när sådant händer vet man inte alls vad man ska göra av sig själv, kroppen vet inte var den ska bli av.

Jag började gråta, försökte dra in luft men kunde knappt andas och förstod ingenting. Min rumskompis frågade om det hade hänt något, hon frågade hur jag mådde. Jag försökte förklara att jag grät för att jag var lycklig, att jag skulle ge ut en bok. Men hon visste inte ens att jag hade skrivit en bok och jag talade väldigt osammanhängande, så det gick inte alls.

Ringde Antony istället och hade gåshud över hela kroppen och nästan ingen röst när han svarade. ”THEY ARE GOING TO PUBLISH IT!” Och vi skrek och skrattade och dansade runt och sen när vi la på fick jag panik. Vågade inte tro det. Tänkte att det kanske var världens elakaste practical joke. Skrev till fina, fina förlaget.

11 apr 2012 kl. 17.56 skrev Katarina Sandberg:

”JAG VET INTE VAR JAG SKA BLI AV.
SÅ HIMLA RÄTT.

Jag dör lite här på andra sidan atlanten.

HERREGUD, mitt lilla hjärta.

Är det på riktigt? Lovar ni att det är på riktigt?”

Det var på riktigt.

Och plötsligt var det värt all tid och energi som lagts ner på projektet. Plötsligt var det värt alla tvivel, alla gånger jag velat slänga ut datorn genom fönstret, alla gånger jag tänkt att det kommer aldrig någonsin att bli något av det här.

Jag hade ju läst om hur många manus förlagen fick in, om hur det enda som gick att sälja in var deckare, om människor som fick standardrefusering på standardrefusering. Jag hade tänkt tusen gånger att jag var för ung, att hela tanken på en bok var så enormt naiv.

Men plötsligt var den verklig.