När jag precis flyttat hit fick jag ett erbjudande om ett rum i en villa. Rummet hade egen ingång och låg en liten bit utanför stan. Jag sa till mamma att nu hade vi hittat det, nu skulle jag få ett litet hem. Vi promenerade dit, det tog kanske en halvtimme och var hemskt positiva. "Vilka fina hus!", "Vilken trevlig park!", "Mataffären ligger ju jättenära".
Att rummet hade blivit refererat till som "Fritzlkammaren" i ett vidarebefodrat mejl (som jag nog inte skulle fått) valde jag att undvika att tänka på. Jag hade ju hittat hem.
Och vi tittade på rummet. 12 kvadrat kanske. 3000 kronor. En kokplatta med fastbrända makaroner. Omöblerat. Och jag sa till mamma att det här var ju "ljust och fräscht", sa till hyresvärden att jag var intresserad.
Jag hälsade på tjejen som skulle flytta ut, hon frågade om hon skulle lämna kvar baljan som stod i duschen. Jag förstod inte riktigt, vad var det för balja? Hon såg oförstående ut, som om det var något självklart: "Man diskar ju i duschen"
Och hyresvärden tog min mejladress och jag och mamma tackade och gick. Promenerade tysta tjugo minuter genom det fina området med den fina parken där Ica låg så nära tillhands. Jag såg mig själv stå och duscha med fötterna i spagettirester. Vände mig till mamma: "Det var inte så bra va?"
Hon såg på mig och sa: "Nej. Men det var ju ljust och fräscht i alla fall".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar