Snart är träden helt nakna och
trottoarerna fläckiga av brandgula löv. Snart är det frost på
cykelsadeln när man ska cykla till morgonföreläsningen. Jag
brukade tänka att höst var mysigt. Att man kunde krypa upp med en
kopp te där hemma och tända ljus. Och det kan man, men det kan man
resten av året också.
Jag hatar att det är mörkt när man
vaknar och mörkt när man promenerar hem på eftemiddagen. Jag hatar
stelfrusna fingrar och torra vinterläppar. Jag hatar trötthet och
förkylningar. Hatar att stå i kö till utestället i tunna
nylonstrumpor och halka runt i snöblandat regn när man är på väg
hem klockan fyra en lördagsmorgon.
Jag hatar att alltid frysa. För man
tappar alltid bort den ena vanten och glömmer att ta på sig halsduk
och jag vill inte gå klädd i praktiska, vattenavvisande jackor.
Det värsta är känslan av att det
aldrig tar slut. Någon gång i februari brukar den komma, och man
tänker att det blir aldrig mer vår. Det blir aldrig mer picknick
och sol och jeansshorts och kvällar som obemärkt övergår i
morgon. Det har varit vinter för alltid, kommer fortsätta vara det
i tusen månader till.
Men till slut vänder det. Det gör ju
alltid det. Helt plötsligt är det maj och bruna ben och man glömmer
bort vintern. Tills det en dag kommer över en. Det kanske är den
tjugofjärde september och man kanske gick ut på en kvällspromenad
och insåg att den är här nu. Evighetsvintern. Sex månader från
och med nu.
Fan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar