Det här är nog inte början på något stort

Jag har försökt förut nämligen. Jag tänker mig att alltid att jag kommer tycka att det är förbannat kul att blogga. Så jag har startat kanske åtta stycken. Eller tre. 

Först startade jag en när jag var ca 13. En modeblogg (!) Det var ju tyvärr dömt att misslyckas. En modeblogg kräver något av följande:En enormt stor klädbudget / Att man kan sy kläder av typ ett lakan / Att man jobbar som moderedaktör / Att man är dotter till Natalie Schuterman / Att man kan klippa ihop kollage i photoshop av vad man skulle vilja köpa om man hade 13 000 kronor över.

Dessa sammanfaller sällan med att vara tretton och bo i Kristianstad. Jag hade en klädbudget på ca 200 kronor i månaden. Jag testade att sy en klänning av ett lakan men inte ens mamma kunde säga att den var fin. Jag jobbade inte som moderedaktör - jag var dotter till en sjukgymnast. Och jag hade inget som helst intresse av photoshop. Dessutom åkte jag kickboard till skolan. Kickboard + blogg ≠ välkänd modeblogg. Det är en naturlag, det borde jag också förstått.

Det blev ca fyra (visserligen mycket underhållande) inlägg. Jag skulle lämna ut adressen här om jag kunde komma ihåg den.

Försökte sedan starta lite andra bloggar. Gav upp. Hade ett seriöst återfall för kanske ett år sedan. Den var djup. Inklistrade låttexter i kursiv stil. Citat ur böcker. Obegripliga bilder av typ kvinnor på hästryggar i motljus. Första inlägget hette "ett" och lydde enligt följande: "Jag vet inte alls hur mycket jag kommer orkar vända ut och in på själen här. Vi får väl se." Just det, djup.

Jag vet mycket väl vad adressen var. Jag tänker inte dela med mig av den. Har någon slags skam i kroppen/självbevarelsedrift.

Andra saker jag har försökt men aldrig lyckats med: bli ballerina, släppa handen från näsan när jag dyker samt bli bilförare.

HJÄRTAN

En dag är vi tillsammans igen

Önska bort önska nytt

Jag läser knappt böcker längre. Jag har börjat på kanske tio romaner i år som jag fortfarande inte avslutat. De ligger i en hög nedanför sängen och väntar på jagvetintevad.

Jag hinner inte läsa böcker längre. Det är så klart inte sant. Man hinner allt man vill hinna. Men det är som att jag inte får någon ro, som att jag inte orkar sätta mig in i en person som inte finns på riktigt. Det finns så många verkliga att lära känna istället när man flyttar till en ny stad.

”Önska bort, önska nytt” blev den första bok som jag avslutat sedan... Juni? Den hade något annorlunda. Var annorlunda i form, berättarteknik, allt.

I boken ges inte mycket bakgrundshistorier och detaljer, det finns bara några få meningar på varje sida. Boken består av åtta korta berättelser, men var och en av dem lyckas säga mer än de flesta romaner jag försökt plöja igenom i år.

Vad vet vi egentligen?

Jag var och såg filmen om Olof Palme igår. Visste att den hade fått stjärnor och plus och fyrar i överflöd men trodde kanske inte att jag skulle tycka att den var så fantastisk. Det gjorde jag. Den var alldeles, alldeles fantastisk. 

Och när jag såg den slogs jag av hur lite jag vet. Hur lite jag kan. Palme måste väl ändå ses som en av de allra största (den störste?) politikerna i svensk historia och jag visste ungefär ingenting om honom innan jag såg filmen. Jag visste att han hade varit statsminister. Och sen visste jag att han blivit skjuten. Punkt. Ca.

Det skrämmer mig. För om man är uppvuxen i en villa bakom ganska välklippta häckar där båda föräldrarna har en stabil månadsinkomst och där man har haft möjligheten att gå till skolan varje dag och där staten BETALAR en för att läsa på universitet så har man ingen ursäkt att inte veta lite mer om sånt som är viktigt. Till exempel Olof Palme. På något sätt blir det ett hån mot alla de som inte har haft samma möjligheter, som aldrig kommer att kunna öppna en bok och förstå vad som står i den. 

Och jag hade tenta i måndags och gnällde hela helgen över att jag var tvungen att plugga. Tvungen att plugga något som jag själv valt och som jag tycker är kul. Som att det skulle vara synd om mig för att jag får möjligheten att studera.

Djur

Titta vad jag byggde häromdagen:

Förstår inte varför jag la ingenjörsambitionerna på hyllan

It gets terribly dark here.

Det är den tjugofjärde september och jag vet att det är flera månader kvar tills det är vinter på riktigt. Men det är redan höst i luften, redan en grå novemberhimmel över en när man går ut. Och jag vill inte. Vill inte alls.

Snart är träden helt nakna och trottoarerna fläckiga av brandgula löv. Snart är det frost på cykelsadeln när man ska cykla till morgonföreläsningen. Jag brukade tänka att höst var mysigt. Att man kunde krypa upp med en kopp te där hemma och tända ljus. Och det kan man, men det kan man resten av året också.

Jag hatar att det är mörkt när man vaknar och mörkt när man promenerar hem på eftemiddagen. Jag hatar stelfrusna fingrar och torra vinterläppar. Jag hatar trötthet och förkylningar. Hatar att stå i kö till utestället i tunna nylonstrumpor och halka runt i snöblandat regn när man är på väg hem klockan fyra en lördagsmorgon.

Jag hatar att alltid frysa. För man tappar alltid bort den ena vanten och glömmer att ta på sig halsduk och jag vill inte gå klädd i praktiska, vattenavvisande jackor.

Det värsta är känslan av att det aldrig tar slut. Någon gång i februari brukar den komma, och man tänker att det blir aldrig mer vår. Det blir aldrig mer picknick och sol och jeansshorts och kvällar som obemärkt övergår i morgon. Det har varit vinter för alltid, kommer fortsätta vara det i tusen månader till.

Men till slut vänder det. Det gör ju alltid det. Helt plötsligt är det maj och bruna ben och man glömmer bort vintern. Tills det en dag kommer över en. Det kanske är den tjugofjärde september och man kanske gick ut på en kvällspromenad och insåg att den är här nu. Evighetsvintern. Sex månader från och med nu.

Fan.

FREDAGLÖRDAGSÖNDAG

Helgen som gick var lugn och fin och nästanvit, typ benvit eller äggskalsfärgad eller någon annan trendig nyans. Jag brukar inte vara så bra på att vara lugn och harmonisk men lyckades nästan. 

Blev bjuden på fredagsfika av hyresvärden aka Södra Tornet

Hängde extremt mycket med olika tänkare och drack absurda mängder te.

Hängde ensam i bar när jag inte blev serverad av Ruben och Camilla. Jag tror alltid att jag ska dricka rödvin och ha intellektuella samtal med mörkögda fransmän när jag står ensam i barer. Det händer aldrig. 

Var dödstrött på livet när jag gick hem i fredags, skulle in på Ica för att handla mat och möts istället av en Anton med massa matkassar som absolut vill bjuda på mat och vin. Sedan ramlade jag vidare till någon korridorsfest där jag ungefär inte kände någon alls. En stackars läkarstudent visade tecken på igenkänning och jag pratade sönder hans öron. Sedan kände jag att det var dags att gå hem.

KÖTTPLUGG med en kanske tiometers tidslinje på lördagen

Och världens bästa brunch på Vdala på söndagen

Hittade finaste förläggaren i tidningen Books & Dreams också

Och sedan var det måndag och tenta och nu leker livet igen och det där benvita är nog över för ett tag