Askan är den bästa jorden

Jag är en sån som alltid är sen, jag försover mig, jag dansar stort och gör ibland sånt jag ångrar, jag kan prata så att folk får skavsår i öronen. På något sätt blir det oftast kaos runt omkring mig.

Men jag är också en sån som har jobbat hela tiden vid sidan av skolan, jag är bra på att organisera saker, min kalender är fulltecknad med att göra-listor och jag har alltid varit väldigt seriös när det kommer till skolarbete. Och så har jag planerat. Mycket. 

I åttan och nian hade jag nog en mycket mer klar bild av vad jag skulle göra med mitt liv än vad jag har nu. Jag hade planer som sträckte sig fem år fram i tiden, jag kunde skriva på listor på mål och hur jag skulle komma dit. Jag såg mitt drömliv framför mig och längtade till den dagen när man blev klar. När man stod där med drömmannen och drömjobbet boendes i drömlägenheten i drömstaden. Jag såg livet som en film som man kunde regissera och styra över.

Om Uppsala fanns med på kartan? Nej. Inte någonstans. Men sedan kom livet emellan. Ju närmare jag kom studentdagen desto mer oklar blev nämligen planen. Man kan nämligen inte regissera hur mycket som helst.

Man får nämligen bo i världens sunkigaste lägenhet i Barcelona och dansa en hel sommar. Man kan få chansen att få studera ett år i den amerikanska södern och skaffa sig världens finaste vänner på andra sidan jordklotet. Man får hjärtat krossat och plockar ihop det igen. Man träffar människor som får en att skratta så att man trillar av stolen. Man ramlar omkull och reser sig igen. Man åker tåg och buss och bil och flygplan och spårvagn och tunnelbana och ser tusen platser och tusen människor blixtra förbi. Man får se en dröm gå i uppfyllelse. Man lämnar en annan dröm bakom sig. Man gräver upp sig själv med rötterna och gräver ner dem någon annanstans. Igen och igen och igen. 

I somras på min lediga dag lånade jag Johannas lägenhet i Göteborg. Stora fönster, högt i tak och alldeles tyst. Jag skrev tusen listor med tusen olika planer och för- och nackdelar med allt. Sedan gick jag och la mig i badkaret och stirrade upp i taket. Tänkte tills tankarna var slut. 

Gick upp och tackade nej till Stockholm och ja till Uppsala. 

Jag vet inte om jag kommer vara här om tre år. Jag vet inte om jag kommer vara här nästa termin. Men jag vet att jag är här nu. Och det är jag väldigt, väldigt glad över. Och det är nog allt jag vet om livet.

Uppsala universitet min allra första skoldag